Paket nummer 2 i Ullen som glänser kom lagom till påsk.
Innehållet var vackert glansigt garn av Leicester som Tant kofta färgat i en vacker fade tillsammans med en beskrivning till halvvantar. Ullen kommer från Balsta gård vilket är extra kul då jag designat flera plagg i garn spunnet av deras fantastiska ull.
Vacker stickning som tar tid, och vem har bråttom.
Min lösning, på att resår och mönster inte matchar, blev några extra vridningar. Ögat uppfattar nu inte missmatchen (mer än på riktigt nära håll) och det ser ut som om resåren fortsätter upp i mönstret som en obruten linje. Gillar denna lösning då jag kunde behålla resåren intakt.
Innan helgen såg Williamsburg ut såhär. Jag har slätstickat raglanmaskorna då det är fel i diagrammet, jag borde kanske tänkt på det men det var så mycket annat att hålla ordning på när mönstret skulle etableras samtidigt som de förkortade varven. Får fundera på om jag kan komma på någon fräsig övergång till kroppen, som stickas i avigvänd slätstickning eller om det funkar som det är.
Under helgen hade Williamsburg fint sällskap, här går det lätt att se hur raglanmaskorna borde se ut.
Båda tröjorna växte bra i sällskap. Enligt beskrivningen borde det vara dags att dela för att sticka kropp & ärmar vara för sig nu, det är det dock inte när jag provar då min stickfasthet är långt ifrån vad den borde.
Har tillbringat helgen på Sveriges framsida tillsammans med Erika Åberg, Anna Bauer och ett antal likasinnade stickare för att #stickakonstepedemin.
Erika och Anna delade generöst med sig av vad som inspirerar dem och det blev både måla och rita samt sticka.
Med hem har jag förutom massor av inspiration och inspirationsfotografier, lite skisser och två påbörjade stickningar där den ena har möjligheten att bli en kofta samt ytterligare projektidéer.
Jag hann även ta en promenad i det område jag bodde under 60-talet. Jag kände faktiskt igen mej, både grundskolan, lekskolan och husen där vi bodde finns kvar. De gråa punkthusen var alldeles nya när vi flyttade in och de sticker fortfarande ut mycket mot alla de vackra tefgelfasaderna och trähusen i närheten (jag uppfattade inte detta som barn, men nu känns det ganska brutalt). Jag älskar tegelhus och hade nog kunnat gå runt med kameran i timmar, men det får bli en annan gång.
