Discosjalen är färdigstickad och dottern har raskt greppat den för indansning.
Att sticka med stora stickor i blanka garner och glittetråd är inte min passion (just nu), den stora behållningen av projektet är dotterns glädje över sjalen. Jag vet att den kommer tas om hand väl. Själv ger jag mej raskt i kast med provstickning av ett nytt discoprojekt… i egen tolkning av discostickning.och börjar bli ganska stor.
Coachens tillrop är numer endast ”Vad fin den blir!” och jag tror att hon hoppas att den blir klar snart (och det gör jag också så att jag kan starta ett annat discoprojekt).Veckans discodans har gått som på slak glittertråd, mohairen vill åt ett håll, bandgarnet åt ett annat och glittertråden inte alls. Trodde detta var en snabb och enkel dans, men stickor 10 och en tunn och slipprig glittertråd kräver full koncentration samt att man håller reda på stegen. Under gårdagens dansVM kom jag tack vare min ihärdiga danscoach (vars vanliga tillrop är ”åh vad fint det blir”, ”är den färdig snart”, ”det där ser inte ut som min discosjal”, det senare när jag fuskar med annan dans) in i rytmen och det börjar likna något.
Coachen är dagen i ära iklädd äkta 70/80-talsmohair:-) som jag stickade på den tiden det begav sig…ser faktiskt helt OK ut fast den har många år på nacken. Garnet inhandlades på Stique, men beskrivningen hittar jag inte.Efter att ha kikat på diverse fantasigarner på syfestivalen igår känns det nästan normalt att sticka i illrosa mohair (helt syntetbefriad), chockrosa bandgarn (som faktiskt innehåller en hel del naturmaterial) och silverfärgat glitter (helt ”manmade”).
Utmaningen har börjat och ett rosa fluff sänker sig över mitt hem när jag dansar vidare:-)
