Det är inte intarsian som är svårast

Det hade varit så mycket lättare att göra efter beskrivningen och sticka Silvatica som en rak halsduk, men jag tror att jag kommer att använda en trekantssjal så mycket mer.
Själva stickningen är lätt men det blir många beslut att ta nu när jag sticker utanför diagrammet och måste hitta på hur mönstret skall se ut. Det blir verkligen en stickning som kräver både lugn och fokus.
Mest funderingar blev det när den mörkgröna mohairen började ta slut alldeles för fort. Till slut ersatte jag den av en mohair i helt annan grön färg och ändrade mönstrets utseende för att få det se planerat ut. Hoppas att det blir bra.

Mer intarsia

Jag har som sagt drabbats av intarsiafeber och även börjat sticka sjalen Silvatica från senaste PomPom. Jag föll jag direkt när jag såg den, det var givetvis inte tekniken som gjorde mej hänförd utan utseendet på sjalen. Men tekniken skrämmer inte utan gör det hela ännu bättre. I Silvatica görs intarsian dessutom på ett lite annorlunda sätt, man stickar ibland med en tråd och ibland med två. Jag använder inte halsduk så ofta så jag planerar att göra om sjalen till en trekant istället vilket kräver lite tänk och tankemöda, men det tror jag att det är värt. Första försöket blev inte alls bra och fick repas upp.
Försök två känns bättre då jag ökar mer sällan.
Beskrivningen består av 5 olika diagram och jag har nu stickat klart efter 1:a. Jag har ännu inte kommit upp i originalets bredd och hur jag skall hantera mönstret när jag gjort det får jag lösa efter hand. Jag har i alla fall väldigt roligt när jag stickar. Jag har bestämt att jag max får sticka några varv på Silvatica  varje dag, annars stickade jag nog inte på något annat.  Som basgarn stickar jag i en mullvadsfärgad pälsull från östergötlands ullspinneri som tydligen bara legat och väntat på detta projekt. Jag har plockat fram några olika färger på mohair som jag tror kan bli bra, om jag använder alla eller plockar fram fler får resan visa.

Elvan lever

Efter att jag repade upp Elvan fick hon vila medan jag åkte på semester på mitt håll.
Nu trivs vi ihop igen, jag bytte ut den kritvita mot naturvitt och det blev mycket bättre.
Elvan har faktiskt blivit min TV-stickning, med hjälp at KnitCompanion (jag vänjer mej vid att inte använda pappersbeskrivning) är det ganska lätt att följa beskrivningen fast den är beskriven varv för varv (över 700 varv), men varven är korta och stickningen är rolig.  Har stickat halva sjalen och börjat minska. Hade en idé om att förändra formen då jag trodde att den skulle bli lite tarmig men bestämt om mej och stickar efter beskrivningen, den blir ändå c:a 50 cm på bredaste stället.

Ingen sommar utan sjalstickning

Jag är väldigt svag för intarsiastickning, tycker att det är så roligt att utmana trasslet. Det blir faktiskt inte så trassligt om man vänder stickningen konsekvent och gör smånystan där det inte skall vara så mycket av en färg (bobbiner är bra).
Många stickar sjalen Scout av Florence Spurling just nu (det pågår en KAL), jag valde istället sjalen Elvan av samma designer som jag varit sugen på ett tag. Beskrivningen är hysteriskt jobbig, skriven varv för varv (över 700 varv) men jag har tagit detta som ett tecken att äntligen lära mej/börja använda KnitCompanion (har gått kurs hos KnitAnnKnit). Jag startade sjalen för ett par veckor sedan men kom inte mycket längre än såhär innan jag fastnade. Det är varken stickteknik eller beskrivning som är problemet utan färgvalet. Den kritvita som blev så fin mot den gula i Batignolles blev det inte alls här. Jag har försökt att bortse från detta och fortsätta (tänkt att det blir nog bättre när resten kommer till), men det är bara inte kul.
Igår rev jag fram  mina garner av liknande grovlek som den gula och planerade om färgvalet helt, skall det vara omstart så skall det. Det är ju lätt att lägga till eller ta bort en färg längre fram, bara jag blir nöjd med varje motiv innan jag fortsätter. Vi får se hur det går.Sedan repade jag upp (det är verkligen inte kul att repa upp intarsiastickning) och har nu bara en liten snutt kvar.

Vantsommar 2021

Man behöver verkligen inte vantar just nu, men att sticka vantar på sommaren är inte helt fel, det är ett litet projekt, lätt att ta med och värmer inte i knät.Stickplaneringen verkade vara ett ypperligt sätt för mej att få liv på, och även sticka klart, många av mina tröj- och koftprojekt, så jag tänkte göra samma sak med vantprojekt som blivit liggande. Det visade sej att jag hade en hel bärkasse full, oftast projekt påbörjade på kurs som sedan blivit liggande (men även annat). Jag planerar att gå igenom projektpåse efter projektpåse och sticka minst ett varv eller repa upp (eller kanske lagra till ett annat år). Vi får se vad som händer.
Först ut är ett par vantmuddar som påbörjades på ett sticksymposium i Estland 2018, sommaren 2019 fortsatte jag men upptäckte att garnet inte räcker till vantar. Nu fortsätter jag att öva intarsia stickad runt på estniskt vis med helt andra färger. Långsam och krånglig stickning på riktigt!