Nu går dotterns favoritvantar en säsong till.
Det är 3:e gången jag försöker fixa till hennes White Witch Mitts. Jag är verkligen ingen världsmästare på att laga men det känns så värt det för hon blir lika glad varje gång och det känns så fint att hon verkligen använder det jag stickat.
Och handryggen på vantarna är fortfarande lika fina som när de var nya.
Det är andra gången jag lagar dessa vantar, på ovansidan ser de fortfarande ut som när jag stickade dem.
Insidan är mer sliten (jämför man bilderna ser det ut som om det är den andra tummen som gått sönder),
men det beror ju på att dottern älskar och använder dem (och det uppskattar jag).
Tummen är förstärkt med maskstygn,
så även handflatan, det syns bara om man tittar noga.
Kanten på dotterns matchande mössa hade tappat formen,
När jag ändå var i farten klippte jag av garnet och pillade bort kanten
så att jag kunde sticka en ny. 
Glad dotter i vantar och mössa som håller ett tag till.
Att laga är inte min bästa gren, men i ett svagt ögonblick för mycket länge sedan lovade jag dottern att laga ett par vantar som hon fått av mej.
Jag vet inte vad hon gör med sina vantar, jag har även lagat en annan tumme åt henne.
Eftersom stoppning inte inte ingår i min kunskapslåda, använder jag mej av teknik jag behärskar.
Hur maskan fungerar har jag full koll på och med en stickas hjälp syr jag nya maskor.
Att laga i mönster kändes som klar överkurs, det är ju ändå tummens insida, känner mej nöjd ändå.
Mina White Witch Mitts har äntligen fått tummar. Det gick riktigt bra trots att jag ändrat beskrivningen och lagt till en tumkil.
De var har ute på premiärtur idag och alpackan värmde gott när jag åkte till Midsommargården för att applådera KM som fick diplom för sina fina bilder.
Får bli en söndag med några timmar i lugn och ro…
