En stickande gudmor från Bohuslän ville ge sin guddotter en fin 50-årspresent, en egenkomponerad bohusinspirerad kofta stickad i lokalt producerad angora. Innan koftan blev klar blev hon så sjuk att hon inte kan sticka mer och presenten blev istället en ofärdig kofta med förhoppningen att ”resten klarar du själv”.
Koftan har blivit liggande och när jag fick höra talas om projektet brast mitt hjärta. Det har inte varit helt lätt, framför allt för att jag känt att här finns inget utrymme för misslyckande, inget sjabblande, det måste bara bli så perfekt som möjligt, allt för mycket känslor är inblandade. Angora är dessutom inte det lättaste materialet att jobba i då det är svårt att backa och repa upp.
Det lättaste var att sticka halskanten, när jag väl hittat mitt fram.
Därefter virkade jag vid sidan av klippmaskan, valde fasta maskor för att få en stadigare framkant i den mjuka och något löst stickade angoran.
Att klippa upp krävde en hel del mod, måste säga att jag ”åmade” mej ganska länge innan jag väl satte saxen i koftan. Har tidigare klippt upp när jag stickat i ull men angoragarnet (som annars är ovilligt att bli upprepat) glider gärna iväg, utrymmet för att klippa var dessutom minimalt, en enda maska…inga breda fina steekar här inte. Fick kasta kanterna i flera omgångar för att det skulle bli fint och hållbart.
Till slut fick jag dit fina framkanter med lagom antal maskor. Att det skulle vara betydligt svårare att göra när man inte stickat själv hade jag inte tänkt på, men det beror att vi alla har olika stickfasthet (annars kan man lätt räkna ut hur många maskor som borde bli upplockade).
Kände en stor lättnad när jag sytt i knapparna och var klar. Det vackra OKet i närbild.
Nöjd guddotter i sin kofta.