Trodde att sommarbesöket i fantastiskt soligt väder på Jukkasjärvi ishotell skulle vara som att sticka utan garn och det var det (ishotellet smälter bort under sommaren)…nästan.
Isen i kyllagret gav så härliga flashbacks till Grönlands Inlandsis!
Var lite tagen efter isen men även Bror Hjorts triptyk i kyrkan
och den rara samebyn med
klappvänliga renar var trevligt.
Vi fick även en kväll på stadshuset. Stadshuset kallas även Kirunabornas vardagsrum och vi kände oss mycket välkomna.
Workshopledarna hade bord där det såldes och visades både det ena och andra.
Några av oss hamnade, först pga sittplatsbrist och sedan för att det var trevligt, i barnhörnan.
Resultatet blev en solfångare i återbruksslöjd.
Det känns lite konstigt att titta efter något som inte händer, och då menar jag midnattssolen.
Det som inte händer är ju att solen inte går ner och det blir inte mörkt.
Vi fick oss i alla fall en ett par timmar lång och mycket vacker promenad, trots att det var mitt i natten var det ljust som på eftermiddagen.
Stickade givetvis några maskor på toppen av Luossavara.
Vi had tur med vädret (det snöade faktiskt ett par dagar innan i kom) och skidbaken var stängd.
Jag kunde givetvis (och tyvärr) inte gå alla kurser på symposiet. Här är ett axplock av vad deltagare från några av de andra kurserna hann med att göra.
Alison Ellen hade samma kurs i dagarna tre så här blev det många inspirerande provlappar.
Smygmaskvirkningen var tydligen knepig, det gäller ju att hålla nålen på ett speciellt sätt.
Alltid lika knepigt att komma igång med nålbindning.
Är imponerad av att några hann så långt på dessa tunna stickor.
Traditionella muddar utan vante.
Här hade jag verkligen velat vara med, det var många som gick omkring och skröt med färdigsydda armband.
Spännande!
Rovaniemivantar med ny inspiration. 
Tenntråd på renskinn!
Förutom kurser var det en mängd intressanta föreläsningar, men här lyckades jag inte med konststycket att ta presentabla foton
Erika Nordvall-Falk har samlat vantar och vantmönster i hela sitt liv, minns inte om hon sade hur många hon har nu. När hon får en vante stickar hon alltid upp minst en ny och oftast får givaren sig ett nystickat par. 
Hon har sorterat vantarna och tycker sig se ett mönster i deras utseende och hittat mönsterformer och kombinationer som är ortstypiska.
Erika dukade upp ett bord med påbörjade vantar så att vi kunde testa mönster och tekniker innan vi satte igång med ett eget projekt/provlapp.
Norrbottensvantar förknippas väl framför allt med flerfärgsmönster i många färger, jag fastnade dock för ett par vantar med strukturstickat skaft (och här kunde jag inte låta bli att lägga till en tumkil). Originalet till dessa gravvantar ligger i en grav under Jukkasjärvi kyrka och dokumenterades av Terese Torgrim på ett ganska makabert sätt.
