Vi fick möjligheten att åka hundsläde. Det var ett klart annorlunda sätt att komma ut i det vackra vita.
Släden som man använder idag är byggd i trä och konstruerad på traditionellt sätt, inga spikar, bara rep. Man använder fortfarande hundspann vid jakten även om snöskoter förekommer (men dissas av en del pga av oljudet).
Den grönländska hunden är ingen knähund och bor utomhus året om.
Vi hade tur med vädret, det var klart och vackert vilket innebar att det även blev kallt så det gällde att plocka på sig så mycket kläder som möjligt. Jag lånade denna sälskinnsdräkt för att hålla mej varm. Inte det mest klädsamma, men nu har jag i alla fall varit iklädd en traditionell säloverall…ser tom kanske lite sälig ut? ja, ja, det får man väl bjuda på.
Det enda som hördes (förutom slädföraren Jens pladder på danska) var snöns knakande och hundarnas flåsande. Däremellan kändes den mindre angenäma doften av hundfis.
Det var gudomligt vackert.
Efteråt var vi riktigt trötta och restaurang rum334 fick bjuda på maten,
inte så spännande men ingen av oss kände sug efter att klä på sig en massa kläder igen.
Det där är livet med ”guldkant”,det går att känna att man lever.Härliga bilder.
Vilken resa att minnas, helt fantastiskt.
Vilken rolig resa ni gjort! Man måste ju verkligen ha en anledning för att ta sig till Grönland. Och det hade ju ni:)
Helt fantastiskt! Jag tycker du ser ut som familjen Hedenhös i säl-dräkten. Vilken otrolig upplevelse att åka hundspann!