Varje gång man tvättar sin spetssjal måste man ju blocka den igen för att den skall bli fin.
När jag var i USA i somras fick jag tipset att blicka Rock Island (som var min trogna följeslagare på den resan) genom att först använda Wire för att få ut själva sjalen och sedan nålar för att få ut uddarna ännu bättre.
Att det blev vackert är inte svårt att se, även om det är svårt att jämför med bilderna från första gången.
Trasan är nu blockad och man kan inte tro att det är samma sjal. 
Jag är ju egentligen inte förvånad, 
det är lika fascinerande varje gång…att se spetsmönstret blomma ut. På något sätt är det ännu roligare när man färgat garnet själv, speciellt i detta fall då garn och mönster verkligen funkar bra ihop. Drömmen är att spinna ett tunt garn och sedan sticka en spetssjal av det (öva, öva, öva). 
Det är varken roligt eller bekvämt att krypa runt på golvet och flytta nålar (även om blockningswires hjälper en hel del) men det är verkligen värt varenda minut.
Behovet av blockning är stort!
inte när man är på resande fot i alla fall. Kanten till Rock Island visade sig vara ganska svårstickad. Trots att rapporterna var många (skulle varit 71 men det blev några fler) lyckades jag inte lära mig mönstret utantill, var tvungen att kika i diagrammet VARJE varv. 
Dessutom var det lite svårt att se om det blev rätt eller inte så jag lade in livlinor både här och där. Kanten ser fortfarande ful och russlig ut, jag hoppas verkligen att det blir bättre….
Det räcker ju inte med en ny stickning på semestern och jag har länge dreglat över Brooklyn Tweeds sjal Rock Island. 
Vet inte vad det är som lockar, men jag vill bara sticka den. Garnet jag använder är mitt egna handmålade sockgarn och jag tror att det kommer att bli en perfekt kombination även om starten ser lite russlig ut. 
Räknar med att blockning kommer att göra susen.
