Dessa norska tvåändsstickade vantar är betydligt grövre än de jag brukar sticka.
Garnet är grövre (och S-tvinnat) och tekniken gör dem grövre.
De har en fin tumkil även om den kanske är lite liten,
här kan man se att det drar lite i vanten när jag rör tummarna. Iklädd dessa kommer jag garanterat inte frysa i vinter!
Etikett: Tvebandvotter
Toppen is nådd
Efter många aviga tvåändsstickade varv (och lika många räta) har jag kommit till vantarnas topp.
Dags att ta beslut om jag skall ”knäppa av” som jag brukar eller göra som det står i beskrivningen. Sedan är det ”bara” tummarna kvar.
Det blir mindre och mindre avigt att sticka avigt
De flesta tycker att det är lite besvärligare att sticka avigt när de tvåändsstickar, så också jag.
De norska vantarna innebär vartannat varv avigt och det känns lättare och lättare. Övning ger färdighet.
Tvåändsstickar på norska
Genast när jag så dessa tvebandvotter, stickade efter äldre (mitten på 1900-talet) norsk förlaga, insåg jag att jag bara var tvungen att prova. Tvåändsstickat men så annorlunda.
Garnet, Raumas 3-trådiga strikkegarn, skiljer från det jag är van att tvåändssticka i, det är både grövre och S-tvinnat. Det visade sig inte helt lätt att få tag i, det enda stället i Sverige jag kunde hitta det var på Vinterverkstan (och även där är det lite hemligt eftersom det inte finns i webbshoppen, men rara Anna löser det kvickt ändå). Först måste jag testa lite färgkombinationer. Hade hoppats mycket på den otraditionella röd/cerse varianten men kontrasten är för dålig.