När det, framemot kvällen, blivit lite svalare på balkongen har även Belliskoftan fått en del kärlek.
När man stickar nerifrån och satt ihop kropp och ärmar för att sticka oket blir projektet stort och värmer gott i knät, vilket verkligen inte behövts senaste veckorna. 
Helt plötsligt är oket klart, trots att jag fick sticka om det sista eftersom jag glömde att lägga till lite förkortade varv (och det tycker jag behövs för att plagget skall sitta bra). Det finns hopp om att projektet klarar 3-årsgränsen, jag är nästan säker på att jag påbörjade koftan i samband med stickstämman på Biskops Arnö 2018. Känns som om det kan vara ett bra mål.