Min Sarkle artar sig väl, än så länge. Det är verkligen en speciell känsla att sticka i handspunnet garn och spännande att se hur det funkar med randningen (som syns mer i verkligheten än på bild).
Jag har nästan stickat upp 1:a nystanet (hälften av det garn jag har), får börja sticka ärmar och se hur långt det räcker.
Jag avslutade sjalen i Fårö med en tunn I-cord (även om det inte blev någon I-cord utmed sidorna), då får överkanten lite stadga.
Det är kul med ett restgarnsprojekt som verkligen inte ser ut som ett restgarnsprojekt. Det är skönt att kunna göra av med ”garn som blivit över” speciellt när det är ett så fint garn.
Sjalen mådde bra av lite tvätt och en lätt blockning (rätstickat undviker jag att dra ut allt för mycket).
Tillsammans med mössan Katrine och muddarna Karla har jag nu ett helt kit och det räckte med en härva Fårö av vardera färgen (garnet produceras av Knit4U och i Stockholm hittar du det på Makeri 14) till alltihop.
Känner mej så nöjd med sjalen och den röda färgen är fantastisk.
Sjalen är inte så stor men värmer ändå bra.
Funkar utmärkt nu när temperaturen inte riktigt vill sig men stiger markant när solen kommer fram.
Och när nordan sätter in så plockar jag även fram mössan.
Men jag hoppas att jag snart kan stoppa undan dem alla 3 för att ta fram dem till hösten igen.
Det går långsamt framåt med min Bessyboot, men så är ju också planen.
Jag har i alla fall tagit tag i det tråkiga och fäst samtliga trådar i sidan.
Tvätt och mellanblockning genomförd
Ärmhålen är säkrade på symaskin (för säkerhets skull) och uppklippta. Nu är det bara att försöka prova in var jag skall börja sticka ärmarna för att mönstret skall passa när jag kommit upp till ärmhålet. Det som ställer till det är att i beskrivningen är ärmen inte hellång men det vill jag ha, samtidigt är mina armar ganska korta, det blir till att mäta och räkna lite.
För att vid behov kunna maxa längden på min blommiga T-shirt och använda så mycket av garnet som möjligt tog jag en paus i att sticka den slätstickade kroppen för att sticka ärmar.
Ärmarna blir korta och avslutas med en omgång blommiga ränder.
I december förra året hade jag en ullkalender från A little sheepish art, den som följer mej på instagram kunde nog inte missa hur jag med stor nyfikenhet öppnade paket med 50 g fiber varje dag. Jag hinner inte spinna (och tvinna) 50 g fiber på en dag, långt därifrån. Jag hann nog spinna de första 3 dagarna under december, det var väldigt intressant att spinna olika fibrer och jag har några 50g härvor liggande någonstans (återkommer om dem en annan dag).
Min tanke med kalendern var att få prova olika fibrer som jag kanske inte skulle skaffa annars, men jag tänkte inte på att det kanske skulle vara svårt att hitta på någon användning för dessa små härvor (som säkerligen får olika grovlek). I mitten av februari samlade jag ihop fibrer från 5 olika dagar (5, 11, 14, 16, 18) som jag tyckte passade ihop färgmässigt för att spinna dem tillsammans i någon slags combospin (vilket man kan göra på många olika sätt). Min tanke var att jag både skulle få känna på de olika fiberblandningarna och att det skulle bli lite mer än 50g.
Fibrerna jag spunnit innehåller shetlandsull, BFL, merino, corridale, bambu, tussahsilke, tribal nylon och glitterull så det är verkligen en salig blandning. De har varit lite olika att spinna, tror jag gillade duvan bäst.
Jag fick ihop ganska precis 900 meter (ungefär 345 m/100g) vilket egentligen är lite för lite för att räcka en tröja, Jag tvinnade ihop den sista lilla snutten med en annan fiber jag spann som jag trodde skulle passa in, men den var nog lite ljus. Här har jag i alla fall 40 m extra garn i värsta fall. 250 g fibrer var mao lite snålt om man tänker tröja, men så långt tänkte jag inte innan, jag valde bara några färger jag gillade tillsammans (men man lär så länge man lever).
Tycker att garnet ser fint ut både i härva och uppnystat så suget att sticka i det blev stort. Jag tänkte mej en enkel tröja stickad uppifrån och ner (räcker inte garnet kan ju ärmarna bli korta), samtidigt är enfärgad slätstickning inte min bästa gren. Istället tog jag fram beskrivningen till Sarkle som jag länge varit sugen på (egentligen är det koftan med samma ok jag helst vill ha men det kändes lite komplicerat att försöka räkna ut hur jag skulle lösa framkanter etc. med min begränsade garnmängd). Det är kanske inte det bästa att sticka strukturmönster i självrandande, flerfärgat och något ojämnt garn, men jag tänkte att syns inte strukturmönstret så har jag i alla fall haft roligt. Det visade sig att Sarkle är stickad nerifrån så jag har extra kul när jag försöker se till att strukturmönstret funkar att sticka uppifrån.
Och jag är så nöjd, det blir faktiskt jättefint och jag har så roligt. Jag vet att färgerna på bilderna är olika, min kamera verkar inte gilla det blå i garner och verkligheten är någonstans mittemellan.
