Man tror ju att man skall hinna sticka hur mycket som helst under en helg, men det gör man ju inte.
Hade laddat upp med ännu ett par avsomnade vantar som såg precis ut som på bilden när jag plockade dem ur projektpåsen 1 ½ år senare. Troligen avsomnade då jag trodde att de skulle bli för små trots stickbytet. Nu vet jag att det kommer att funka och har kommit lite längre.
Tänkte att en stickretreat måste vara perfekta tillfället att försiktigt väcka avsomnade stickprojekt.
Tog med mina Korsnäsvantar som inte fått en enda maska stickad sedan sticksymposiet i Finland. Det tog lite tid att klura ut hur jag tänkt att få dit en tumkil, men nu är första tumkilen färdigstickad och nästa vante påbörjad. Det finns hopp!
och göra om, för nu blev tummarna mycket bättre.
Tänk vad bara två ynka maskor kan göra.
Gillar verkligen de härliga grova flätorna!
Bautastora tummar kan det bli när man trött kvällsstickar utan hjärna och ögon.
Tummarna ser lite bättre ut när vanten är på och flätan inte drar ihop själva vanten, men stora är de.
Gör om, gör rätt. Provade att ånga garnet rakare, men det fungerade ganska dåligt på alpacka, har tidigare testat på ullgarn och det fungerade utmärkt.
Rävvantarna som var med på semestern är klara och söta som socker.
Toppen är avknäppt på tvåändsstickningsvis och alla trådar fästa.
Handflatan är inte enligt originalbeskrivningen, hittade diagrammet på Ravelry även om jag fick modifiera det lite för att passa min handstorlek.
Både årtal och initialer fick jag dit.
Mönstret på tumkilen har jag hittat på själv, men den söta rävsvanstummen är enligt beskrivningen.
