Det var många maskor att maska av på nederkanten.
Efter lite funderande beslöt jag att hoppa över del 4,
och blockade direkt. Det blev många nålar då jag blockade varje udd för sig.
Sjalen blev fantastisk, är verkligen nöjd med hur jag använde mina restgarnsfärger.
Det enda jag kan fundera på är om jag verkligen skulle välja så många färger på pärlorna om jag gjorde om. Men de bruna räckte inte, och har man väl börjat är det bara att löpa linan ut….
Alla som känner mej vet ju att jag egentligen inte gillar brunt, så när jag faller för en brun härva måste det ju vara något speciellt, eller hur. Härvan köpte jag av Karin, garnet är Wålstedts tunna (7/2) Z-tvinnade garn, och när jag frågade henne om tips vad jag skulle sticka rekommenderade hon mej att titta på Brudgumsvantar från Ore socken. När jag träffade en vän som kommer just därifrån frågade jag om hon hade bilder. Bättre upp sade hon, jag har länge tänkt att starta en KAL för tvåändsstickade vantar med inspiration av just dessa vantar och det har hon nu gjort. Det bästa med KALen är att den är öppen för alla och att det får gå långsamt, inga prestationskrav.
Mina vantar kommer inte bli traditionella eftersom det kommer att bli en damvante, resten, förutom garnvalet, är ännu höljt i dimma…men först skall jag FAKTISKT sticka klart mina DalaFlodavantar (tror jag). Tyvärr är färgerna på fotot urusla…nystanet längst ner är faktiskt riktigt lila i verkligheten. Den vita härvan är jokern…den skall jag färga av om jag saknar någon färg.
Trots att Siris och min samvaro trasslat lite fram och tillbaka har vi blivit vänner.
Att fotografera i vinterljus är inte det lättaste.
Både Siri och jag längtar till våren, är säker på att vi kommer att trivas tillsammans.
När jag träffade Mia för ett tag sedan hade hon med sig sin magnifika manick.
Fotograferade den och skickade bild till NoN på DN.
De fick även kontakt med Marianne som tillverkat manicken.
Idag fanns till och med bild på huset där tillverkningen låg, ett härligt nedslag i vår historia.
Mia har lovat att jag får låna hennes PERFEKTa stoppapparat när jag behöver den, men jag skulle så himla gärna vilja ha en själv. Kommer att hålla korpgluggarna öppna på varje loppis jag besöker, men har du en till övers eller känner nån som har det är jag klart intresserad.
var temat på Nordiska museets stickcafé igår.
Eva Andersson berättade om nålbindningen både lokalt och i världen. Det var mysigt och personligt trots att vi var närmare 100 åhörare.
Hon hade ett gäng fina vantar med sig, men det var många som ville titta och det där med att fotografera lyckades jag väl sådär med.
Det bästa av allt var att jag fick hjälp att komma igång och sy på mina vantar (ja, det skall FAKTISKT bli vantar) i Brottbyteknik igen. Mindes att det var en ny teknik jag provade men kom inte ihåg vilken och ännu mindre hur man gjorde. Att lista ut det tog inte många sekunder för Eva…så är det när man är specialist:-)
