Jag gillar verkligen utseendet på min tröja i handspunnet garn, men ärmarna har varit riktigt dryga att sticka (men det beror nog mest på att den legat i min rygga och väntat på nästa stickträff eller resa).
Såhär långt räckte garnet där jag tvinnat 1 tråd blått och en beigefärgad, ärmarna blev ungefär lika långa. Här är garnet jag spunnit.
Sedan fyllde jag på med garnet utan blått och nu är det bara kroppen kvar. Då detta är enkel stickning stickar jag nästan bara på den när jag är ute i sociala sammanhang så den får ta den tid den tar.
Har lagt upp till Bessyboot, igen, och då till rätt storlek (och den är ganska rymlig den med).
När jag valde mina färger så valde jag, undermedvetet, färger med betydligt mer kontrast än de Marie Wallin har i sin tröja. Jag stickar inte i hennes garn utan har valt att använda shetlandsgarn från skåpet. Nu har jag bytt och flyttat om några färger för att tona ner kontrasten lite, men bara lite.
För att riktigt kunna jämföra valde jag att inte repa upp mitt första försök.
Jag gillar båda versionerna och det är kul att kunna jämföra, skulle nog kunna provlappa en hel del istället för att sticka på tröjan. Nu repar jag i alla fall upp mitt 1:a försök, den är ju alldeles för stor.
Jag har testat invisible stranding tidigare, men aldrig gjort något projekt i det. Nu har jag gjort det.
Det gick väl ganska bra att sticka dragfjärdsvantarna (även om de inte blev färdiga till symposiets sista dag som planen var).
Har till och med stickat tummarna, men där blev det vanlig flerfärgsstickning.
Tekniken gör att det blir mycket att hålla ordning på, det känns som om man skall räkna två mönster samtidigt och på handryggen var det lite svårt ibland.
I handflatan var det lättare när det var ett rytmiskt mönster, även om jag ibland fick storhetsvansinne och trodde att jag kunde hålla allt i huvudet samtidigt. Sådant straffar sig (jag repade upp de flesta felen men det finns något kvar).
Blockade blev vantarna släta och fina, man ser nästan aldrig mönsterfärgen sticka fram, jag lyckades inte helt i toppen av vantarna när stegarna skulle avslutas (jag repade upp de flesta felen men det finns något kvar).
Det blir en väldigt varm och skön vante, nätet på avigsidan gör att det känns som om den är fodrad.
De kommer att bli sköna på promenaderna i vinter, jag tycker mönstret på vantarna matchar våra omgivningar bra.
Jag gjorde lite extra tumkil så mina tummar ser inte riktigt ut som på originalet.
Vantarna kommer alltid minna mej om ett fint nordiskt sticksymposium i Kimito, Finland. Upptäckte först nu att jag faktiskt träffat på dessa vantar tidigare, när jag höll kurs i Labbnäs 2017 och här har jag till och med skrivit ner historien om vanten, det var ju kul.
Och detta blev faktiskt mitt 4:e färdiga vantpar i Vantsommar 2024.
Vantsommar innebär inte bara att färdigställa vantprojekt, så jag passade på att ge kottvantarna från Värmland lite uppmärksamhet.
Efter att jag repade upp tumkilen fick de vila långt ner i stickkorgen. Nu har de fått lite kärlek och jag inser att kottmönstret är riktigt trevligt att sticka (och jag tycker att det blir så fint).
Tumkilarna är inte helt lika, men tillräckligt lika.
