De ullfyllda vantarna från Värmland som påbörjades på stickresan 2 hade verkligen legat för länge i stickkorgen.
De gick ju jättefort att sticka första vanten,
och även andra.
Det var när jag kom till tummarna som jag kom på varför de blivit liggande. Så som jag hade placerat prickarna på tumkilen (för att de skulle passa handens mönster) skulle mönstret bli annorlunda (glesare) på själva tummen. Som tur är går faktiskt prickarna att flytta (det är pilligt, men det går med hjälp av virknål) när de görs på detta sätt, prickfärgen är faktiskt inte stickad (så som man gör på de vattenbärarvantar jag hade sett tidigare).
Vi klurade ut (efter att ha kikat på bilden) att man borde gjort såhär, man tar av ett stycke garn (eller ull), viker det dubbelt, lägger det om maskan (här pennan) sticker in ändorna i öglan och drar åt.
När jag fixat till tumkilarna gick tummarna av bara farten.
Tumkil och tumme fick rätt mönster.
På rätsidan ser man inte så stor skillnad på vanten efter tvätt, att blocka på vanligt sätt går ju inte då de redan är fulla med ull,
men på avigsidan ser man att det löst spunna ullgarnet tovat till sig lite, mer lär det väl bli vid användning.
Dessa vantar kommer att bli otroligt varma i vinter och jag är så nöjd med hur vantarnas mönster matchar varandra..
Jag är otroligt glad att jag faktiskt stickade färdigt dem, blir glad när jag ser dem.
Ändå roligare ser de ut om man bär dem ut och in, fast då blir de väl rymliga.
Detta blev mitt 5:e färdiga vantpar i Vantsommar 2024.
