Att laga är inte min starkaste sida, men när dottern kommer med vantar jag stickat som är så välanvända att de fått hål både här och där ställer jag givetvis upp.
Har kommit på varför hon ofta får hål på tummen, hon tar hand om vantar jag stickat till mej och hon har lite större händer (och det betyder verkligen inte att hon har stora händer). Istället för att försöka laga klippte jag bort tumtopparna och stickade nya, man får göra så gott man kan.
Jag har inte kvar några rester av garnet jag stickade i, det är inte konstigt för det var ett tag sedan (vantarna finns i Karin Kahnlunds bok), så man ser en klar färgskillnad, men jag hoppas att vantarna håller till fler hundpromenader.
Ett par färre vantar med hål på fel ställen och ännu ett projekt att pricka av på listan i min Vantsommar.