Det var när jag kom till tummarna som jag kom på varför de blivit liggande. Så som jag hade placerat prickarna på tumkilen (för att de skulle passa handens mönster) skulle mönstret bli annorlunda (glesare) på själva tummen. Som tur är går faktiskt prickarna att flytta (det är pilligt, men det går med hjälp av virknål) när de görs på detta sätt, prickfärgen är faktiskt inte stickad (så som man gör på de vattenbärarvantar jag hade sett tidigare).
Vi klurade ut (efter att ha kikat på bilden) att man borde gjort såhär, man tar av ett stycke garn (eller ull), viker det dubbelt, lägger det om maskan (här pennan) sticker in ändorna i öglan och drar åt.
När jag fixat till tumkilarna gick tummarna av bara farten.
Tumkil och tumme fick rätt mönster.
Före tvättEfter tvätt
På rätsidan ser man inte så stor skillnad på vanten efter tvätt, att blocka på vanligt sätt går ju inte då de redan är fulla med ull,
Före tvättEfter tvätt
men på avigsidan ser man att det löst spunna ullgarnet tovat till sig lite, mer lär det väl bli vid användning.
Dessa vantar kommer att bli otroligt varma i vinter och jag är så nöjd med hur vantarnas mönster matchar varandra..
Jag är otroligt glad att jag faktiskt stickade färdigt dem, blir glad när jag ser dem.
Ändå roligare ser de ut om man bär dem ut och in, fast då blir de väl rymliga.
Jag har testat invisible stranding tidigare, men aldrig gjort något projekt i det. Nu har jag gjort det.
Det gick väl ganska bra att sticka dragfjärdsvantarna (även om de inte blev färdiga till symposiets sista dag som planen var).
Har till och med stickat tummarna, men där blev det vanlig flerfärgsstickning.
Tekniken gör att det blir mycket att hålla ordning på, det känns som om man skall räkna två mönster samtidigt och på handryggen var det lite svårt ibland.
I handflatan var det lättare när det var ett rytmiskt mönster, även om jag ibland fick storhetsvansinne och trodde att jag kunde hålla allt i huvudet samtidigt. Sådant straffar sig (jag repade upp de flesta felen men det finns något kvar).
Blockade blev vantarna släta och fina, man ser nästan aldrig mönsterfärgen sticka fram, jag lyckades inte helt i toppen av vantarna när stegarna skulle avslutas (jag repade upp de flesta felen men det finns något kvar).
Det blir en väldigt varm och skön vante, nätet på avigsidan gör att det känns som om den är fodrad.
De kommer att bli sköna på promenaderna i vinter, jag tycker mönstret på vantarna matchar våra omgivningar bra.
Jag gjorde lite extra tumkil så mina tummar ser inte riktigt ut som på originalet.
Vantarna kommer alltid minna mej om ett fint nordiskt sticksymposium i Kimito, Finland. Upptäckte först nu att jag faktiskt träffat på dessa vantar tidigare, när jag höll kurs i Labbnäs 2017 och här har jag till och med skrivit ner historien om vanten, det var ju kul.
Och detta blev faktiskt mitt 4:e färdiga vantpar i Vantsommar 2024.
När jag designade mudden Persnäs till stickfest på Öland hittade jag flera fina mönster i ”Stickmönster på Öland” av Maria Leimar så det blev även en vante, av bara farten. Jag tycker att det är så roligt att sticka dessa tekniker och använder vantar mer än muddar.
Roositudmönstret på handryggen, som egentligen är ett ytmönster kommer från ett par vantar från Algutsrum som finns i boken (samma eller liknande mönster har använts i bla Dalarna, Norge och Estland). Algutsrum fick bli vantens namn.
Vantarnas nederkant är stickade i estniskt fiskfjällsmönster (även namn som spiralribb eller fusk-näverstickning förekommer) som är så roligt och lätt att sticka och ger så fin effekt.
Om man vill gör man en sk Lettisk fläta eller tvåändsstickad avig fläta som jag gärna vill kalla det (kan man tvåändssticka är flätan ännu lättare att göra).
Vantarna är stickade i Ullcentrums 2-trådiga ullgarn och blir en perfekt i början av hösten vante (även om man egentligen inte vill tänka på hösten än).
Givetvis har Algutsrum, för bekvämlighetens skull, tumkil.
