Vissa saker måste man bara sticka, Snowflake vest är ett sådant projekt för mej. Intarsia, både fram och tillbaka och runt (om man vill).
Jag har otåligt väntat in kompisen för att KALa, nu är vi igång och nu känner jag mej inte alls lika stressad längre (jag har ju dessutom en hel del annat på stickorna). Stickar i Garnstudios Nepal som legat till sig sedan jag hade min butik.
Slipovern har en ”bakåtskjuten europeisk axel” och man börjar med bakstycket.
Sockorna med intarsiamönster på skaften, som jag stickade på sticksymposiet, är nu helt klara. Är så nöjd med att jag förberedde mina sockfötter (som alltid sockan Eva) innan kursen så att det kunde bli något färdig istället för en provlapp.
Alla trådar är fästa och jag har blockat dem. Jag räknar inte ett projekt som klart förrän det är klart att använda och helst fotograferat.
Det var kul att testa de olika intarsiateknikerna och man ser tydligt på avigsidan att jag använt olika tekniker.
Jag gillar nog mest att sticka den som har begränsningen att det bara går att göra raka kanter, men teknikerna går kanske att kombinera om behovet finns. Det finns mer att utforska i detta område.
Även om sockorna är olika är de ett par.
Jag gick även några stickkurser på sticksymposiet, som verkligen inte bara handlar om stickning, det är mer hantverk i ett bredare perspektiv.
Jag gick en kurs i att sticka intarsia runt med stickdesignern Anna Johanna.
Hon serverade oss många sätt att sticka intarsia runt, hon ritade mer på tavlan än hon visade praktiskt.
Jag gillar att sticka intarsia och har stickat tekniken runt tidigare men hittade 2 nya sätt som jag testade på mina förberedda sockfötter. Jag stickade på ett sätt på det ena sockskaftet och ett annat på det andra, riktigt kul och bra blev det. Bara att fästa trådarna så är sockorna klara.
Jag gick även en kurs i invisible stranding/ladderback jaquard (tror inte tekniken har något namn på svenska) för kära Jojo aka The knitting barber (som tyvärr inte fastnade på bild). Jag hade påbörjat ett par Dragfjärdsvantar (en traditionell vante från Kimitoön (där symposiet gick av stapeln) där mönstret med fördel kan stickas med tekniken (om man inte vill binda flotteringarna på vanligt sätt). Jag visste att jag skulle gå denna kurs så jag hade bara förberett vantskaften. Jag kom bara en liten bit på 1:a vanten. Detta är en teknik som kräver lugn och ro och fokus, i alla fall när man skall komma in i den (det blev mycket stickande fram och tillbaka).
Planen var att båda vantarna skulle bli klara och visas upp tillsammans med alla andras (som i de flesta fall stickats före symposiet). Jag och några till stod där med våra halva vantar.
Här är några fina exempel på färdigstickade vantar.
Jag gick även en kurs i tuftning (här var kameran inte alls i farten) missade tyvärr även att fotografera mina kurskompisars alster när de var utställda. Jag trodde nog att vi skulle få testa en maskinell tuftningspistol men här var det en handkörd punchneedle som gällde. Vi hade en rund ram, men jag planerar att sy på ett tyg så att jag kan sätta in arbetet i min fyrkantiga broderiram…någon gång…när jag får tid. Sedan kan det bli en liten förvaringsväska eller något. Riktigt roligt att göra även om jag inte riktigt vet vad jag skall använda resultatet till.
Förutom mina kursalster,
följde givetvis en del garn med hem. Överst garn från Brusaby (ull från fåren på lantbrukskolan där symposiet gick av stapeln, fåren är en av 3 finska lantraser; Kajanalands grå, Kainuuharmas), lite härligt Elsa rescue i cerise även det finsk ull, supertunt indigofärgat garn från Aurinkokehrä, Loketto z-tvinnat garn (springer man på ett nytt z-tvinnat garn måste det ju testas) från det lilla spinneriet Saimas och en handgjord fyrkantig nystpinne.
Att sticka intarsia på det sätt man stickar Silvatica är inte svårt, och när jag helt släppt beskrivningen blev det ju ännu lättare.
Även om jag stickat som en trekant följde jag i början beskrivningen ganska noga men ju längre jag har stickat ju längre ifrån beskrivningen har jag kommit. Ibland har jag låtit mej styras av hur mycket mohair jag haft av en färg.
Sjalen blev i alla fall härligt stor och omöjlig att få till på bild.
Som bottengran har jag använt 200 g mullvadsfärgad pälsull från Östergötlands ullspinneri och som mönster en massa olika mohair, det mesta från skåpet.
Sjalen är härlig att svepa in sej i och jag är så nöjd med att den äntligen, över 2 år senare, blev färdig, man kan undra vad jag väntat på.
Än så länge går det riktigt bra att fylla på min UFOMake2024, men det är alltid lättast i början på året. Detta är 1:a projektet påbörjat före 2023.
När Farah är färdigstickad blev jag sugen på ett nytt sjalprojekt, men istället för att starta nytt råkade jag hitta Silvatica som blivit liggande.
Jag har inte kommit många varv sedan sist, men sjalen är i alla fall så stor att den är svår att fotografera på ett bra sätt. Jag har fortfarande originaldiagrammet som utgångspunkt, men då jag gör min Silvatica triangelformad istället för rak får jag hitta på efter hand. Har lite mer än hälften av andra härvan av bottengarnet (pälsull från Östergötlands ullspinneri) kvar och har bestämt att jag stickar så långt det räcker.
