Fortsätter ihärdigt på Farah shawl. Det som är svårast är inte roositud-mönstret, det är de spetsstickade partierna emellan, jag har flera gånger varit tvungen att repa upp en bit och sticka om (har numer ett par strumpstickor i stickpåsen som jag använder till maskorna i spetspanelen när jag repat upp).
Det tar verkligen tid, men känns så värt det. Ser så fram emot den färdiga sjalen.
Nu börjar man kunna se att jag för var av de 4 mönsterfärgerna valt att använda flera olika nyanser.
Mycket av min sticktid tillbringar jag just nu tillsammans med teststickningen Farah shawl. Sjalen växer och börjar redan att bli lite svår att fotografera.
Det är fortfarande lite pilligt men samtidigt lika roligt att se mönstren växa fram.
Efter varje rad diagram fäster jag trådarna. Jag börjar varje motiv med att dra garnet genom en ögla av det dubbelvikta garnet på avigsidan, då behöver jag endast fästa i slutet av varje motiv.
När Florence Spurling annonserade teststickning av sin sjal Farah var jag inte sen att anmäla mej.
Farah är en stor helmönstrad 3-kantssjal. Man stickar hela tiden efter diagram, det är sju rader diagram på höjden. Man börjar i ena spetsen så det är bara ett diagram på bredden till att börja med, hur många diagram det blir på bredden längst upp har jag inte kollat än.
Även andra diagramraden är det ett diagram men varven börjar redan bli längre. Mönstret skapas av den estniska tekniken roosimine/roositud (har sett båda begreppen och har inte förstått skillnaden, är det någon som vet?) och det är så roligt att sticka. Lite pilligt och ingen TV-stickning men riktigt roligt.
För säkerhets skull startade jag ett sjalprojekt att ha med i bagaget också.
Som synes kom jag inte så långt, sjalstarten blev mest liggande i väskan och otroligt skrynklig. Den får nog hänga med som socialstickningsprojekt framöver om jag inte har något annat lättstickat projekt att ta med (sådana projekt är ”bra att ha”).
5 projekt var med andra ord ett för mycket just på denna resa, men jag gillar att variera projekt (och det gillar mina händer också) så hellre ett för mycket än ett för lite.
Så var den då klar, min tucksjal.
En rejäl provlapp där jag testat många av teknikerna i boken Tuck stitches.
Den upptog större delen av vardagsrumsgolvet när jag blockade den.
Då jag stickat i ganska tunt garn är den härlig att svepa in sej i och jag tror att den kommer att vara användbar.
Tycker att det är kul att den är olika på de båda sidorna även om troligen det inte är tydligt för alla.
Dessutom ett härligt minne över Sannas och mitt projekt. Det är verkligen härligt att sticka sej igenom en bok tillsammans. Detta var inte den första boken vi stickar och inte heller den sista.
Jag är ganska mätt på tuckstickning just nu och har inga tankar på något kommande projekt i tekniken, men vi får se.
