Vantar fulla med ull

De ullfyllda vantarna från Värmland som påbörjades på stickresan 2 hade verkligen legat för länge i stickkorgen.

De gick ju jättefort att sticka första vanten,

och även andra.

Det var när jag kom till tummarna som jag kom på varför de blivit liggande. Så som jag hade placerat prickarna på tumkilen (för att de skulle passa handens mönster) skulle mönstret bli annorlunda (glesare) på själva tummen. Som tur är går faktiskt prickarna att flytta (det är pilligt, men det går med hjälp av virknål) när de görs på detta sätt, prickfärgen är faktiskt inte stickad (så som man gör på de vattenbärarvantar jag hade sett tidigare).

Vi klurade ut (efter att ha kikat på bilden) att man borde gjort såhär, man tar av ett stycke garn (eller ull), viker det dubbelt, lägger det om maskan (här pennan) sticker in ändorna i öglan och drar åt.

När jag fixat till tumkilarna gick tummarna av bara farten.

Tumkil och tumme fick rätt mönster.

Före tvätt
Efter tvätt

På rätsidan ser man inte så stor skillnad på vanten efter tvätt, att blocka på vanligt sätt går ju inte då de redan är fulla med ull,

Före tvätt
Efter tvätt

men på avigsidan ser man att det löst spunna ullgarnet tovat till sig lite, mer lär det väl bli vid användning.

Dessa vantar kommer att bli otroligt varma i vinter och jag är så nöjd med hur vantarnas mönster matchar varandra..

Jag är otroligt glad att jag faktiskt stickade färdigt dem, blir glad när jag ser dem.

Ändå roligare ser de ut om man bär dem ut och in, fast då blir de väl rymliga.

Detta blev mitt 5:e färdiga vantpar i Vantsommar 2024.

Omtag

Har lagt upp till Bessyboot, igen, och då till rätt storlek (och den är ganska rymlig den med).

När jag valde mina färger så valde jag, undermedvetet, färger med betydligt mer kontrast än de Marie Wallin har i sin tröja. Jag stickar inte i hennes garn utan har valt att använda shetlandsgarn från skåpet. Nu har jag bytt och flyttat om några färger för att tona ner kontrasten lite, men bara lite.

För att riktigt kunna jämföra valde jag att inte repa upp mitt första försök.

Jag gillar båda versionerna och det är kul att kunna jämföra, skulle nog kunna provlappa en hel del istället för att sticka på tröjan. Nu repar jag i alla fall upp mitt 1:a försök, den är ju alldeles för stor.

Nu har jag gjort det

Jag har testat invisible stranding tidigare, men aldrig gjort något projekt i det. Nu har jag gjort det.

Det gick väl ganska bra att sticka dragfjärdsvantarna (även om de inte blev färdiga till symposiets sista dag som planen var).

Har till och med stickat tummarna, men där blev det vanlig flerfärgsstickning.

Tekniken gör att det blir mycket att hålla ordning på, det känns som om man skall räkna två mönster samtidigt och på handryggen var det lite svårt ibland.

I handflatan var det lättare när det var ett rytmiskt mönster, även om jag ibland fick storhetsvansinne och trodde att jag kunde hålla allt i huvudet samtidigt. Sådant straffar sig (jag repade upp de flesta felen men det finns något kvar).

Blockade blev vantarna släta och fina, man ser nästan aldrig mönsterfärgen sticka fram, jag lyckades inte helt i toppen av vantarna när stegarna skulle avslutas (jag repade upp de flesta felen men det finns något kvar).

Det blir en väldigt varm och skön vante, nätet på avigsidan gör att det känns som om den är fodrad.

De kommer att bli sköna på promenaderna i vinter, jag tycker mönstret på vantarna matchar våra omgivningar bra.

Jag gjorde lite extra tumkil så mina tummar ser inte riktigt ut som på originalet.

Vantarna kommer alltid minna mej om ett fint nordiskt sticksymposium i Kimito, Finland. Upptäckte först nu att jag faktiskt träffat på dessa vantar tidigare, när jag höll kurs i Labbnäs 2017 och här har jag till och med skrivit ner historien om vanten, det var ju kul.

Och detta blev faktiskt mitt 4:e färdiga vantpar i Vantsommar 2024.

Bra vecka

Har virkat på sedan förra veckan, och framför allt fäst en hel del trådar. Fjärde nystanet är uppvirkat och jag har letat fram nummer fem.

Det kommer nog bli en Fleur Sweater till sist.

På banan

Vantsommar innebär inte bara att färdigställa vantprojekt, så jag passade på att ge kottvantarna från Värmland lite uppmärksamhet.

Efter att jag repade upp tumkilen fick de vila långt ner i stickkorgen. Nu har de fått lite kärlek och jag inser att kottmönstret är riktigt trevligt att sticka (och jag tycker att det blir så fint).

Tumkilarna är inte helt lika, men tillräckligt lika.