En nystickad handväsksocka (har alltid en sockstickning i handväskan).
Stickar i ett zebrarandigt sockgarn från Kremke, syntetförstärkt men inte superwash. Som vanligt stickar jag den version av sockan Eva som så behagligt sitter i både händer och huvud. Socka nummer 2 är påbörjad och ligger i handväskan.
Det känns som jag virkat på och jag har fäst de flesta trådarna på Fleurs framstycke.
Framstycket är både smalare och lägre än bakstycket (än så länge), det blir ju en rad till när jag virkar ihop, men först måste jag bestämma hur jag skall forma halsen och om storleken är rätt, jag tror jag behöver göra en ruta till på bredden, modellen skall ju vara lite vid.
Nästa projekt i min vantsommar 2024 blir Lille Svens vantar som påbörjades på Stickresan 2 (det var verkligen kursen som inspirerade till många vantprojekt).
Den som vill läsa mer om Lille Svens tragiska öde kan göra det i Karin Kahnlunds bok Sticka svenska vantar eller här. I boken finns även en beskrivning till hur man kan sticka vanten.
Det gick ganska snabbt att komma in i den lite speciella, men fina tekniken i mudden (jag hade faktiskt antecknat hur jag gjorde) och jag kunde inte låta bli att spegelvända den i mudd nummer 2. Då det enbart finns en av Svens vantar kvar vet vi ju inte hur den andra såg ut, samtidigt har jag inte planen att göra ett par barnvantar, dessa skall passa mej.
Tog fram Rosenvantarna från Skagafjörður, kände att nu var det väl äntligen dags.
Det gick ganska bra och jag kom en bra bit,
ända tills jag trodde att jag kunde brodera twistsöm utan att kolla på instruktionen. Men det är något med att brodera twistsöm på detta sätt, det går bara inte. När man fyller hela ytor med twistsöm går det lättare (inte för att jag har stora erfarenheter, men det är min minnesbild), men när det bara är ett par stygn här och några stygn där får jag bara inte till det, tydligen. Nu får vantarna vila ett tag innan jag letar fram sprättan.
Alla trådar fästa!
Vantarna blockade!
Jag använde bara fingrarna i mitt hemmagjorda fingervantsblockare för att inte dra ut resåren. Det är faktiskt ganska praktiskt att den är i delar.
Är riktigt nöjd med mina kottvantar,
även om vägen till färdiga vantar varit både lång och ganska krokig.
Vi fotograferade vid Emma Hasselblads Portal i slussenrummet, tycke att den skulle matchade vantarna bättre än sensommarvädret utomhus.
Jag är verkligen förtjust i kottmönstret och jag är så nöjd med att jag klämde dit en tumkil.
Detta är 6:e paret färdigställda vantar i min allt för långa lista i Vantsommar 2024.
