När jag påbörjade min version av lille Svens vantar hade jag nog tänkt att göra en kopia i vuxenstorlek.
Nu valde jag att istället göra en mer ”vuxen” modell där enbart några ränder strukturmaskor får vandra upp mot vantens topp och utmed tumkilen. För själva vanten snodde jag modellen från Viggo, förutom att jag inte ökat för tumkilen på samma sätt (läste slarvigt), Viggo är en vante som jag tycker sitter så bra. ”Bara” tummarna kvar….
Enkelheten såg verkligen smal ut när den var färdigstickad, men efter blockning (jag drog bara ut tröjan lite lätt och lade på en frottehandduk) såg kroppen mycket bättre ut, ärmarna är dock fortfarande ganska smala.
Sprundet i halsen kan man låta vara som det är eller knyta ihop med en I-cord. Jag hade bespetsat mej på att använda den fina silverknappen jag fick av äldsta dottern för några jular sedan, den har bara legat och väntat på det perfekta plagget.
Istället för att göra knapphål valde jag att sätta dit en tryckknapp, halsen är lite trång att dra över huvudet när knappen är stängd (än så länge i alla fall.
Enkelheten är en lätt och skön tröja och jag är så nöjd även om ärmarna är en aning långa, jag tror dock att de kommer att dra ihop sej när jag använt tröjan ett tag.
Swen från Yarns & Barns (det är också därifrån beskrivningen kommer) är mjukt och skönt att ha mot kroppen.
Det gick faktiskt bara åt lite drygt 250 gram garn, inte 400 gram som det står i beskrivningen, men jag stickar en sjal av resterna.
En nystickad handväsksocka (har alltid en sockstickning i handväskan).
Stickar i ett zebrarandigt sockgarn från Kremke, syntetförstärkt men inte superwash. Som vanligt stickar jag den version av sockan Eva som så behagligt sitter i både händer och huvud. Socka nummer 2 är påbörjad och ligger i handväskan.
Nästa projekt i min vantsommar 2024 blir Lille Svens vantar som påbörjades på Stickresan 2 (det var verkligen kursen som inspirerade till många vantprojekt).
Den som vill läsa mer om Lille Svens tragiska öde kan göra det i Karin Kahnlunds bok Sticka svenska vantar eller här. I boken finns även en beskrivning till hur man kan sticka vanten.
Det gick ganska snabbt att komma in i den lite speciella, men fina tekniken i mudden (jag hade faktiskt antecknat hur jag gjorde) och jag kunde inte låta bli att spegelvända den i mudd nummer 2. Då det enbart finns en av Svens vantar kvar vet vi ju inte hur den andra såg ut, samtidigt har jag inte planen att göra ett par barnvantar, dessa skall passa mej.
Tog fram Rosenvantarna från Skagafjörður, kände att nu var det väl äntligen dags.
Det gick ganska bra och jag kom en bra bit,
ända tills jag trodde att jag kunde brodera twistsöm utan att kolla på instruktionen. Men det är något med att brodera twistsöm på detta sätt, det går bara inte. När man fyller hela ytor med twistsöm går det lättare (inte för att jag har stora erfarenheter, men det är min minnesbild), men när det bara är ett par stygn här och några stygn där får jag bara inte till det, tydligen. Nu får vantarna vila ett tag innan jag letar fram sprättan.
