Påsömspimpad keps

Att vistas utomhus i regn med glasögon är en dålig kombination, så jag bestämde mej för att testa keps (det är käre makens lösning) då vi skall vandra på semestern och risken för regn är överhängande.

Då jag inte tycker mej vara en kepsmänniska blev detta resultatet av min lite snåla investering (men en av få kepsar som satt hyggligt skönt), den påbroderade texten var kanske inte det jag önskade mest.

Efter lite rotande i skåpen hittade jag ett påbörjat påsömsbroderi, tror planen var ett armband. Tror det påbörjades i Dala-Floda på kurs med Anna-Karin Jobs Arnberg.

Limmade, efter tips från en god vän, helt sonika broderiet på kepsen (kepstyget är stadigt och fint och troligen ganska svårbroderat).

Känner mej riktigt nöjd med 2 färdiga projekt i ett, eller i alla fall ett liggande broderiprojekt färre och en snyggare keps.

Det blev bättre än förväntat och jag är färdig för utomhusvistelse i lättare regn med glasögonen på. Får se om jag blir en kepsmänniska efter detta.

Så mycket bättre

Det är många år sedan jag stickade min första Judit (och beskrivningen finns numer på ravelry). Redan då var halsringningen vid, men jag har använt tröjan så mycket och nästan det enda som syns, eller i alla fall känns är att halsringningen blivit ännu lite vidare och gärna ramlar ner över ena axeln.

Jag minns att jag stickade så långt de 2 härvor Töis jag hade räckte så några restgarner var det ingen idé att leta efter, men jag hittade lite entrådigt garn från Solkustens ullspinneri i liknande färg.

Jag har ”stramat till” halskanter förut, då har jag virkat smygmaskor från avigsidan, i eller i kanten av halskanten. Judit har ingen kant och det blev inte alls snyggt att virka från avigsidan, så efter ett antal försök (med olika grovlek på virknålen) blev det smygmaskor från rätsidan istället. Det blev som en liten dekorkant.

Denna, av mina Judit, har fått ett nytt, och på mej bekvämare, liv. De övriga använder jag också flitigt, det är en härligt enkel modell.

Äntligen kan jag använda den

I somras teststickade jag den fina tröjan Soe som Anna Strandberg designat.

Soe kommer att vara med i det kommande numret av Laine.

Jag är så förtjust i den vackra flätan som verkligen får plats att lysa i den övrigt så avskalade designen.

Ser jag lite matt ut på bilderna beror det att vi fotograferade någon av de där varma dagarna i slutet av Augusti, då kändes inte Soe som det rätta plagget, men nu känns det perfekt att ha en tröja som bara väntar på att få användas.

Jag har stickat i ett garn som jag köpte på Lansa gård där vi tillbringade en riktigt varm sommarvecka för ett antal år sedan. Ullen kommer från fåren som vandrade runt på klapperstenarna kring fiskestugan vi hyrde, jag minns fortfarande hur det lät. Det finns så många fina minnen i garnet och det är så kul att det resulterade i en så fin tröja.

Jag fick dock lite ”panik” när tröjan var klar och jag tittade på halskantens fläta, sådär skall ju inte den fina flätan börja (ja tröjan är stickad uppifrån).

Jag hade hört att man kan ”sy till” en felaktig fläta så att det ser rätt ut,

nu vet jag att det går och att det blir hyggligt osynligt.

Garnkalenderdags

Förra året gjorde jag mej en egen garnkalender och stickade mej ett par tights.

Jag blev så nöjd, både med sättet att använda mina restgarner och tightsen så jag har bestämt mej för att göra samma sak i år och har nystat smånystan under sommaren.

I år blir det en mer färggrann version av förra årets gråa tights.

Jag återanvänder samma muminlakitskalender som förra året. Nu är det bara att vänta till 1:a december, med mitt minne blir varje dag en överraskning :-).