Twist and shout är fortfarande njutningsfull att sticka, även om det fortfarande krävs sticktid utan störning när jag stickar (annars blir det många timmars stickkirurgi på flätor vända åt fel håll i tunn mohair).
Men, det känns som att jag stickar och stickar utan att komma någon stans. 
Förra söndagen satte jag ut en markör där jag var och nu blev det lättare att se att det verkligen går framåt. Får väl erkänna att förra veckan innehöll extra lediga dagar med mycket ledig, men ändå, det går framåt, sakta men säkert.