Vantar fulla med ull

De ullfyllda vantarna från Värmland som påbörjades på stickresan 2 hade verkligen legat för länge i stickkorgen.

De gick ju jättefort att sticka första vanten,

och även andra.

Det var när jag kom till tummarna som jag kom på varför de blivit liggande. Så som jag hade placerat prickarna på tumkilen (för att de skulle passa handens mönster) skulle mönstret bli annorlunda (glesare) på själva tummen. Som tur är går faktiskt prickarna att flytta (det är pilligt, men det går med hjälp av virknål) när de görs på detta sätt, prickfärgen är faktiskt inte stickad (så som man gör på de vattenbärarvantar jag hade sett tidigare).

Vi klurade ut (efter att ha kikat på bilden) att man borde gjort såhär, man tar av ett stycke garn (eller ull), viker det dubbelt, lägger det om maskan (här pennan) sticker in ändorna i öglan och drar åt.

När jag fixat till tumkilarna gick tummarna av bara farten.

Tumkil och tumme fick rätt mönster.

På rätsidan ser man inte så stor skillnad på vanten efter tvätt, att blocka på vanligt sätt går ju inte då de redan är fulla med ull,

men på avigsidan ser man att det löst spunna ullgarnet tovat till sig lite, mer lär det väl bli vid användning.

Dessa vantar kommer att bli otroligt varma i vinter och jag är så nöjd med hur vantarnas mönster matchar varandra..

Jag är otroligt glad att jag faktiskt stickade färdigt dem, blir glad när jag ser dem.

Ändå roligare ser de ut om man bär dem ut och in, fast då blir de väl rymliga.

Detta blev mitt 5:e färdiga vantpar i Vantsommar 2024.

Stickresan, helg 4

Sista helgen på stickresan 2 tillbringade vi i Småland och Blekinge. Det blev uppenbart hur nära Estland det är med sockor jag sett i Estland och som enligt den stora estniska stickboken om sockor faktiskt kommer härifrån.

Jag har stickat en hel del estniska fiskfjäll/fusknäverstickning och roositud så det kändes inte så lockande. De där sockorna vet jag är ett mästerprov som säkert kräver en månads semester på en öde ö (tillsammans med stora sockboken), så jag fastnade för ribben i lille Svens lilla vante, det var roligt att klura ut hur den är stickad. Kanske blir det ett par vantar, kanske blir det bara ett prov.

Jag fortsatte även, något splittrat, att sticka på sådant jag påbörjat tidigare helger.

Även de ullfyllda vantarna från Värmland är med i leken även om jag har lite funderingar över prickarnas placering på tumkilen/tummen (insåg att jag kanske måste planera lite).
Även om stickresan 2 redan är slut finns det mycket inspiration kvar till fler vantar och kanske andra projekt.

Stickresan, helg 3

Denna helg tillbringades i Värmland. Karin hade bland annat tittat i Carina Olssons vantsamling (läs och lyssna mer hos Nördic knitting). Det fanns många olika vantar att inspireras av, Värmland är verkligen inte bara nålbundna och blombroderade dalbyvantar eller näverstickade vantar.

Jag blev så förtjust i ”kottvantarna” (beskrivning finns i boken Marias vantar, som inte alls bara handlar om näverstickning) som är en typ av ”bilvantar”, vantar av denna sort såldes i massor på hemslöjden i Värmland på 40/50-talet. Stickerskorna hämtade innan sommaren en säck med garn och avlevererade till vantsäsongen 100 par fingervantar var (om jag inte fattade fel).

Blev även inspirerad av de ullfyllda vantarna som liknar vattenbärarvantar, här är dock inte prickarna stickade, man lindar istället garnet om maskan.

De ullfyllda vantarna stickar jag i Warledagarn med prickar i Drops Eskimo som jag hittade i skåpet, kottvantarns stickar jag i Rauma lamull.
Ytterligare 2 påbörjade vantprojekt i stickkorgen 🙂