och göra klart fårbondens vantar.
Av någon anledning har de för små vantarna blivit liggande, men nu skall vi hälsa på på Warleda gård nästa helg och då vore det väl inte dumt att ha med ett par som (förhoppningsvis) passar. Garnet är härligt att sticka med och nu börjar jag åter fundera på vad jag skall göra av resten. Delikat problem :-).
Höst och vår får vi vara med när fåren klipps på Warleda gård.
Hasse, som klipper arbetar hårt och snabbt, det syns till och med på en stillbild.
Jag brukar hjälpa till att sopa ihop ullen, som man använder till att isolera stallet med (när inte jag plockar med mej lite för att spinna). Igår var inte min rygg villig att sopa så mannen ställde snällt upp istället.
Fåren är inte lätta att fotografera, antingen ”fryser” de och bara stirrar på kameran eller så springer de och gömmer sej bakom varandra.
Då skinnvantarna jag sydde till fårbonden tyvärr blev för små, gör jag nu ett försök att sticka honom ett par vantar i garn spunnet av ull från hans egna får. Fast jag stickat efter måtten på den största herrvantbeskrivningen jag hittat är vanten ändå för smal (fårbonden är en välvuxen man vars händer inte blivit mindre av det tunga arbetet med gård och får), jag får öka lite till. Nu hoppas jag att jag lyckas få ihop ett passande par till nästa gång vi ses.
När jag var på Båvens spinnhus i somras hade jag med mig ull från de får vi brukar vara med och klippa.
Häromdagen kom garnet och jag har inte riktigt hämtat mej än…Har 27 mörkgrå, glansiga, tunga, vackra härvor som doftar fantastiskt av fårull (och spinnolja?). Har provstickat lite, stickor 5 verkar passa bra och stickfastheten blir 16 maskor/10 centimeter fast varje härva endast innehåller c:a 100 meter. Nu återstår den delikata uppgiften att fundera fram bra projekt.
