Nu är muddarna med fuskpälskant som jag gjorde på en kurs på Sticksymposiet i somras helt färdiga.
Jag har friserat dem lite och sköljt upp dem så att ullen fluffat till sig.
Jag tycker att kanten är riktigt dekorativ,
och enkelt var det att göra den.
Detta var ett annorlunda sätt att använda tekniken man använder när man gör vattenbärarvantar
och här gjorde man på ett helt annat sätt än när jag stickade vantarna från Värmland.
När jag jämför bilden mot förra veckans bild på Fleur Sweater ser det ut som jag virkat massor,
men räknar jag rutorna så var det inte så. Men en ruta om dagen…
Dags att sticka fingrar på kottvantarna!
Jag tycker av någon anledning att det är mycket mindre motigt att sticka fingrar än tummar, men pilligt är det.
Tänkte att det var lika bra att göra tummen direkt, men så började jag studera tumkilen (som inte finns med på originalvantarna). När jag stickade den såg det snyggt ut med en kantmaska i bottenfärgen, men hur blir det när jag skall fortsätta prickmönstret på tummen?
Efter mycket funderande tog jag fram det stora tålamodet och en tunn virknål (vantarna är stickade på 2 mm). Är så nöjd med resultatet. Nu är det ”bara” att göra samma sak på den andra sidan av tummen…och på den andra vanten.
Jag gillar verkligen utseendet på min tröja i handspunnet garn, men ärmarna har varit riktigt dryga att sticka (men det beror nog mest på att den legat i min rygga och väntat på nästa stickträff eller resa).
Såhär långt räckte garnet där jag tvinnat 1 tråd blått och en beigefärgad, ärmarna blev ungefär lika långa. Här är garnet jag spunnit.
Sedan fyllde jag på med garnet utan blått och nu är det bara kroppen kvar. Då detta är enkel stickning stickar jag nästan bara på den när jag är ute i sociala sammanhang så den får ta den tid den tar.
De ullfyllda vantarna från Värmland som påbörjades på stickresan 2 hade verkligen legat för länge i stickkorgen.
De gick ju jättefort att sticka första vanten,
och även andra.
Det var när jag kom till tummarna som jag kom på varför de blivit liggande. Så som jag hade placerat prickarna på tumkilen (för att de skulle passa handens mönster) skulle mönstret bli annorlunda (glesare) på själva tummen. Som tur är går faktiskt prickarna att flytta (det är pilligt, men det går med hjälp av virknål) när de görs på detta sätt, prickfärgen är faktiskt inte stickad (så som man gör på de vattenbärarvantar jag hade sett tidigare).
Vi klurade ut (efter att ha kikat på bilden) att man borde gjort såhär, man tar av ett stycke garn (eller ull), viker det dubbelt, lägger det om maskan (här pennan) sticker in ändorna i öglan och drar åt.
När jag fixat till tumkilarna gick tummarna av bara farten.
Tumkil och tumme fick rätt mönster.
På rätsidan ser man inte så stor skillnad på vanten efter tvätt, att blocka på vanligt sätt går ju inte då de redan är fulla med ull,
men på avigsidan ser man att det löst spunna ullgarnet tovat till sig lite, mer lär det väl bli vid användning.
Dessa vantar kommer att bli otroligt varma i vinter och jag är så nöjd med hur vantarnas mönster matchar varandra..
Jag är otroligt glad att jag faktiskt stickade färdigt dem, blir glad när jag ser dem.
Ändå roligare ser de ut om man bär dem ut och in, fast då blir de väl rymliga.
Detta blev mitt 5:e färdiga vantpar i Vantsommar 2024.
