Provlapparna i ryagarnet från Harmra gård är färdigstickade, här är de helt obehandlade.
Dags att valka. Då valkbrädan befinner sej någon stans i källaren fick kruskaveln stå till tjänst tillsammans med lite grönsåpa och ljummet vatten, dock utan sång (måste ju tänka på grannarna).
Resultatet blev såhär, vänster provlapp är bara tvättad medan höger är valkad. Storleksmässigt blev skillnaden inte så stor (den valkade blev lite smalare, men inte så mycket), detta kan bero på att provlapparna är stickade i samma täta stickfasthet som vantarna och då hade jag inte planerat att valka, i så fall hade jag stickat lite lösare. Däremot är materialet mycket tjockare och en aning luddigt i den valkade provlappen, mönstret blev också mindre tydligt. Kanske slits luddet bort vid nötning och mönstret framträder bättre igen. Det finns mycket att fundera på här och mycket mer att testa, men inte denna gång för nu är garnet slut. 
Vantar och provlappar är märkta och skickade till Hallands kulturgarnsförening. Jag hoppas verkligen att det blir en fortsättning på projektet.
Etikett: Vante från Väröbacka
Omvänd ordning
Man brukar ju säga att man skall sticka provlappar först, nu stickar jag provlapparna först när vantarna är färdigstickade. För att göra det lite roligare har jag vänt på mönstret och stickar det nu med mörkt mönster på ljus botten.
Syftet med detta projekt är ju egentligen att testa garnet så nu gör jag två provlappar som skall stanna kvar i Halland, en som jag behandlar på samma sätt som vantarna och en som jag tänker valka…om jag kommer på något bra sätt att valka utan valk/tvättbräda (min valkbräda ligger någonstans i källaren). Det går dock mycket långsamt med provlapparna (nummer 2 får inte ens någon mudd), jag har fått lite problem med vänsterhanden efter mycket tight stickning och får ta det lite lugnt och bara sticka ett varv i taget.
Vantarna från Väröbacka
Nu är de vackra vantarna från Väröbacka färdigstickade och väntar bara på att jag skall sticka en provlapp att skicka med till Hallands kulturgarnsförening så att vantarnas kvalitet kan utvärderas och sedan ställas ut tillsammans med vantar provstickade av andra.
Jag är inte överförtjust i tumkilen som är en blandning mellan rak tumme (utan tumkil) och en norsk tumme men med smalare tumkil, jag tycker att en rejälare tumkil är bekvämare
Men nu handlar ju projektet egentligen inte om vantmönstret utan om garnet. Det garn jag stickat i består av ull från ryafår och är glansigt och rejält, inget man har närmast kroppen. Som vantar gissar jag att det är suveränt, jag provanvänder vantarna tills de får åka till Halland och de funkar utmärkt i snö och kyla.
Det som är intressant är att det vita framträder mer på den ena (vänstra) vanten än den andra, detta var inget jag tänkte på när jag stickade vantarna, jag upptäckte det först när jag tvättat vantarna. Jag är glad att jag fotograferade vantarna innan tvätt och då ser man att det finns en skillnad, men inte lika tydlig (mest på mudden tycker jag). Skall väl tillägga att jag vet att jag haft den vita som dominant hela tiden på båda vantarna, jag stickade dem ju parallellt.
Det går framåt
Det är många av teststickarna som redan stickat klart sina vantar (#vantenfrånväröbacka på instagram), men jag tar det lugnt och håller mej i fas med det studieprogram vi följer.
Nu ser vantarna nästan klara ut. 
Det är bara det ”bästa” kvar, men nästa digitala möte handlar just om tummar, kanske får jag ett knep så att jag sedan älskar tumstickning…vem vet.
Småmönstrat är så fint
Vantarna från Väröbacka växer lite långsamt, jag är så trött på kvällarna när det blir sticktid att jag hittar på andra mönster utan att jag planerat det och det är ju dumt då det riktiga mönstret är så fint.
Gillar verkligen det rejäla ryagarnet från Hamra gård, jag stickar mina vantar riktigt fast och vantarna kommer säkert bli outslitliga.