Jag har lite svårt att få ro till att brodera.
Har i alla fall broderat klart mönstret på handryggen på vante 1 och kommit igång med vante 2 av Rosenvantarna från Skagafjörður. vante 1 är inte klar men det känns bättre att brodera parallellt, nu går det mycket tid till att försöka lista ut vad jag gjord på första vanten, så att de blir så lika som möjligt. Har inget mönster utan broderar från en bild på ett par vantar.
Såhär skall tummen se ut, mycket bättre än första försöket.
Fördelen med att sticka vantarna parallellt är att man minns vilka ändringar man gjort så att vantarna blir så lika som möjlig, och så har de en möjlighet att bli färdigstickade samtidigt.
Gillar verkligen den rundade toppen på både vante och tumme som i mitt fall fick kortas av något då jag har små händer.
För mej minner vantarna om barndom, vet inte om det är mönstret eller färgerna.
Tror inte att jag haft vantar som liknat dessa men minns att mamma både stickade och virkade (eller hur syster ;-)) till oss barn. Kanhända fanns det något liknande i Bullerbyn som väl var den stora TV/filmhändelsen då, eller i Barnen på frostmofjället för i Vi på Saltkråkan var det väl aldrig vinter?
Detta var faktiskt 8:e paret vantar från min (alldeles för) långa Vantsommar-lista som blev färdigstickat. Sommaren börjar väl närma sej sitt slut, men jag skall titta till de kvarvarande och ge dem en sista chans.
Det känns så länge sedan jag var på Norra berget och höll stickkurs, det är som om det var en annan tidzon på något sätt. När jag var där fick jag i alla fall ett jättefint vantkit, Maria West har utifrån en vante i Medelpads hemslöjds samlingar gjort en beskrivning till ett par stjärnvantar med hålkrusmönster. Tittar man i deras digitala samlingar hittar man inga vantar, endast broderier, blir ju lite nyfiken på om det finns mer stickat där.
När jag åkte norrut i början av sommaren tyckte jag att det var passande att påbörja dessa vantar, men jag kom inte så långt. Resåren i mudden blev alldeles för vid för min lilla hand. Jag fick dessutom för mej att göra de räta maskorna vridna, så står det inte i beskrivningen och det gjorde inte saken bättre.
I början av förra veckan tog jag fram vantarna igen, tänkte att det kunde vara bra att göra klart dem som uppvärmning inför stickresan. Jag repade upp mudden och stickade den på mindre stickor. Påbörjade dessutom vante två, kan vara bra att göra så när man frångår beskrivningen.
Valde att göra en lite annorlunda (bredare) tumkil för att slippa öka maskantalet efter tumkilen, allt för att passa min lilla hand. Den bredare typen av tumkil sitter så mycket bättre på min hand.
Påbörjade till och med den ena tummen och kände mej jätteduktig.
Tills jag provade vanten och insåg att jag stickat tummen fram och bak. Stjärnan som skulle vara på utsidan kom på vantens insida. Längre än så kom jag inte….
För många år sedan (kanske 2004) gick jag stickresan för Karin Kahnlund på HV, redan då önskade vi en fortsättning. Äntligen går jag fortsättningen (nu i Karins egen regi).
Vi började i Norrbotten, jag påbörjade ett par vantar från Karesuando. Ett opåbörjat kit till barnvantar inköpt på ett sticksymposium i Kiruna blir nu vuxenvantar (men det tänkte jag nog redan då).
Tur att jag inte började då för då visste jag inte att de aviga borde stickas vridna. Det vet jag nu och jag fick även lära mej att sticka vridna aviga maskor på ett mycket smidigt sätt.
Vi nosade även på Jämtland och Laerke Bagger var långt ifrån först med öglestickning även om jag fick mer flyt när jag stickade på hennes sätt. Såhär gör de i Jämtland.
Man hinner inte så mycket på en helg, men det var mycket njutning på tunna stickor och det blev många nya projekt på önskelistan (det räcker nog till vantsomrar i många år)
Jag räknar inte ett projekt färdigt förrän alla trådar är fästa och det är tvättat samt vid behov blockat, helst även fotograferat.
Så nu är fingervantarna med näverstickad mudd klara.
Känner att det där med fingervantar är avdramatiserat.
så även näverstickning på tunna stickor.
och garn kvar har jag, använde långt ifrån alla färger i kitet.
