Etikett: Vantar

Pillig stickning

Dags att sticka fingrar på kottvantarna!

Jag tycker av någon anledning att det är mycket mindre motigt att sticka fingrar än tummar, men pilligt är det.

Tänkte att det var lika bra att göra tummen direkt, men så började jag studera tumkilen (som inte finns med på originalvantarna). När jag stickade den såg det snyggt ut med en kantmaska i bottenfärgen, men hur blir det när jag skall fortsätta prickmönstret på tummen?

Efter mycket funderande tog jag fram det stora tålamodet och en tunn virknål (vantarna är stickade på 2 mm). Är så nöjd med resultatet. Nu är det ”bara” att göra samma sak på den andra sidan av tummen…och på den andra vanten.

Vantar fulla med ull

De ullfyllda vantarna från Värmland som påbörjades på stickresan 2 hade verkligen legat för länge i stickkorgen.

De gick ju jättefort att sticka första vanten,

och även andra.

Det var när jag kom till tummarna som jag kom på varför de blivit liggande. Så som jag hade placerat prickarna på tumkilen (för att de skulle passa handens mönster) skulle mönstret bli annorlunda (glesare) på själva tummen. Som tur är går faktiskt prickarna att flytta (det är pilligt, men det går med hjälp av virknål) när de görs på detta sätt, prickfärgen är faktiskt inte stickad (så som man gör på de vattenbärarvantar jag hade sett tidigare).

Vi klurade ut (efter att ha kikat på bilden) att man borde gjort såhär, man tar av ett stycke garn (eller ull), viker det dubbelt, lägger det om maskan (här pennan) sticker in ändorna i öglan och drar åt.

När jag fixat till tumkilarna gick tummarna av bara farten.

Tumkil och tumme fick rätt mönster.

Före tvätt
Efter tvätt

På rätsidan ser man inte så stor skillnad på vanten efter tvätt, att blocka på vanligt sätt går ju inte då de redan är fulla med ull,

Före tvätt
Efter tvätt

men på avigsidan ser man att det löst spunna ullgarnet tovat till sig lite, mer lär det väl bli vid användning.

Dessa vantar kommer att bli otroligt varma i vinter och jag är så nöjd med hur vantarnas mönster matchar varandra..

Jag är otroligt glad att jag faktiskt stickade färdigt dem, blir glad när jag ser dem.

Ändå roligare ser de ut om man bär dem ut och in, fast då blir de väl rymliga.

Detta blev mitt 5:e färdiga vantpar i Vantsommar 2024.

Nu har jag gjort det

Jag har testat invisible stranding tidigare, men aldrig gjort något projekt i det. Nu har jag gjort det.

Det gick väl ganska bra att sticka dragfjärdsvantarna (även om de inte blev färdiga till symposiets sista dag som planen var).

Har till och med stickat tummarna, men där blev det vanlig flerfärgsstickning.

Tekniken gör att det blir mycket att hålla ordning på, det känns som om man skall räkna två mönster samtidigt och på handryggen var det lite svårt ibland.

I handflatan var det lättare när det var ett rytmiskt mönster, även om jag ibland fick storhetsvansinne och trodde att jag kunde hålla allt i huvudet samtidigt. Sådant straffar sig (jag repade upp de flesta felen men det finns något kvar).

Blockade blev vantarna släta och fina, man ser nästan aldrig mönsterfärgen sticka fram, jag lyckades inte helt i toppen av vantarna när stegarna skulle avslutas (jag repade upp de flesta felen men det finns något kvar).

Det blir en väldigt varm och skön vante, nätet på avigsidan gör att det känns som om den är fodrad.

De kommer att bli sköna på promenaderna i vinter, jag tycker mönstret på vantarna matchar våra omgivningar bra.

Jag gjorde lite extra tumkil så mina tummar ser inte riktigt ut som på originalet.

Vantarna kommer alltid minna mej om ett fint nordiskt sticksymposium i Kimito, Finland. Upptäckte först nu att jag faktiskt träffat på dessa vantar tidigare, när jag höll kurs i Labbnäs 2017 och här har jag till och med skrivit ner historien om vanten, det var ju kul.

Och detta blev faktiskt mitt 4:e färdiga vantpar i Vantsommar 2024.

På banan

Vantsommar innebär inte bara att färdigställa vantprojekt, så jag passade på att ge kottvantarna från Värmland lite uppmärksamhet.

Efter att jag repade upp tumkilen fick de vila långt ner i stickkorgen. Nu har de fått lite kärlek och jag inser att kottmönstret är riktigt trevligt att sticka (och jag tycker att det blir så fint).

Tumkilarna är inte helt lika, men tillräckligt lika.