FO 2024 – Sida 4 – Marias garn

Helt i handspunnet

Jag tror att detta är det första hela plagget jag gör i handspunnet garn (Reidun har ju inga ärmar), det känns lite speciellt faktiskt.

Att välja bruten resår var ett smart val, tekniken döljer en hel del ojämnheter i grovlek och framför allt tvinning (garnet är ju producerat under väldigt många år så det finns inget som är konsekvent i det).

Modellen är ungefär som Åshild, men detta garn är klar tunnare så jag har bara låtit mej inspireras.

Jag känner mej riktigt stolt.

Även om jag inte riktigt minns hur jag tänkte när jag började spinna så tror jag att det var ungefär såhär jag tänkte mej att färgerna på garnet skulle fungera.

jag får ofta frågan hur lång tid det tar att göra en tröja, i detta fall 12 år!

Enkelheten

Enkelheten såg verkligen smal ut när den var färdigstickad, men efter blockning (jag drog bara ut tröjan lite lätt och lade på en frottehandduk) såg kroppen mycket bättre ut, ärmarna är dock fortfarande ganska smala.

Sprundet i halsen kan man låta vara som det är eller knyta ihop med en I-cord. Jag hade bespetsat mej på att använda den fina silverknappen jag fick av äldsta dottern för några jular sedan, den har bara legat och väntat på det perfekta plagget.

Istället för att göra knapphål valde jag att sätta dit en tryckknapp, halsen är lite trång att dra över huvudet när knappen är stängd (än så länge i alla fall.

Enkelheten är en lätt och skön tröja och jag är så nöjd även om ärmarna är en aning långa, jag tror dock att de kommer att dra ihop sej när jag använt tröjan ett tag.

Swen från Yarns & Barns (det är också därifrån beskrivningen kommer) är mjukt och skönt att ha mot kroppen.

Det gick faktiskt bara åt lite drygt 250 gram garn, inte 400 gram som det står i beskrivningen, men jag stickar en sjal av resterna.

Klara Kottvantar

Alla trådar fästa!

Vantarna blockade!

Jag använde bara fingrarna i mitt hemmagjorda fingervantsblockare för att inte dra ut resåren. Det är faktiskt ganska praktiskt att den är i delar.

Är riktigt nöjd med mina kottvantar,

även om vägen till färdiga vantar varit både lång och ganska krokig.

Vi fotograferade vid Emma Hasselblads Portal i slussenrummet, tycke att den skulle matchade vantarna bättre än sensommarvädret utomhus.

Jag är verkligen förtjust i kottmönstret och jag är så nöjd med att jag klämde dit en tumkil.

Detta är 6:e paret färdigställda vantar i min allt för långa lista i Vantsommar 2024.

Helt färdiga

Nu är muddarna med fuskpälskant som jag gjorde på en kurs på Sticksymposiet i somras helt färdiga.

Jag har friserat dem lite och sköljt upp dem så att ullen fluffat till sig.

Jag tycker att kanten är riktigt dekorativ,

och enkelt var det att göra den.

Detta var ett annorlunda sätt att använda tekniken man använder när man gör vattenbärarvantar

och här gjorde man på ett helt annat sätt än när jag stickade vantarna från Värmland.

Vantar fulla med ull

De ullfyllda vantarna från Värmland som påbörjades på stickresan 2 hade verkligen legat för länge i stickkorgen.

De gick ju jättefort att sticka första vanten,

och även andra.

Det var när jag kom till tummarna som jag kom på varför de blivit liggande. Så som jag hade placerat prickarna på tumkilen (för att de skulle passa handens mönster) skulle mönstret bli annorlunda (glesare) på själva tummen. Som tur är går faktiskt prickarna att flytta (det är pilligt, men det går med hjälp av virknål) när de görs på detta sätt, prickfärgen är faktiskt inte stickad (så som man gör på de vattenbärarvantar jag hade sett tidigare).

Vi klurade ut (efter att ha kikat på bilden) att man borde gjort såhär, man tar av ett stycke garn (eller ull), viker det dubbelt, lägger det om maskan (här pennan) sticker in ändorna i öglan och drar åt.