En säsong till

Nu går dotterns favoritvantar en säsong till.

Det är 3:e gången jag försöker fixa till hennes  White Witch Mitts. Jag är verkligen ingen världsmästare på att laga men det känns så värt det för hon blir lika glad varje gång och det känns så fint att hon verkligen använder det jag stickat.

Och handryggen på vantarna är fortfarande lika fina som när de var nya.

Sommar igen

Vi har fått sommar igen (nästan i alla fall) och jag har lagat ännu ett par av dotterns trasiga vantar.

Båda tummarna på de vävstickade vantarna var trasiga, så jag klippte helt sonika av dem.

Stickade några extra varv för att förlänga tummen och hade lika mycket problem att få till en snygg vanttopp som förra gången men är nöjd i alla fall. Vantarna håller förhoppningsvis en säsong till.

Hälften av projekten på listan är avprickade och jag börjar fundera på om inte vantsommaren är slut för i år, men jag slutar inte sticka vantar för det.

Lappa och laga

Att laga är inte min starkaste sida, men när dottern kommer med vantar jag stickat som är så välanvända att de fått hål både här och där ställer jag givetvis upp.

Har kommit på varför hon ofta får hål på tummen, hon tar hand om vantar jag stickat till mej och hon har lite större händer (och det betyder verkligen inte att hon har stora händer). Istället för att försöka laga klippte jag bort tumtopparna och stickade nya, man får göra så gott man kan.

Jag har inte kvar några rester av garnet jag stickade i, det är inte konstigt för det var ett tag sedan (vantarna finns i Karin Kahnlunds bok), så man ser en klar färgskillnad, men jag hoppas att vantarna håller till fler hundpromenader.

Ett par färre vantar med hål på fel ställen och ännu ett projekt att pricka av på listan i min Vantsommar.

Nylagat

Det är andra gången jag lagar dessa vantar, på ovansidan ser de fortfarande ut som när jag stickade dem.
Insidan är mer sliten (jämför man bilderna ser det ut som om det är den andra tummen som gått sönder),
men det beror ju på att dottern älskar och använder dem (och det uppskattar jag).
Tummen är förstärkt med maskstygn,
så även handflatan, det syns bara om man tittar noga.
Kanten på dotterns matchande mössa hade tappat formen,
När jag ändå var i farten klippte jag av garnet och pillade bort kanten
så att jag kunde sticka en ny.      Glad dotter i vantar och mössa som håller ett tag till.

Lagningsworkshop nummer två

Jag har varit på ytterligare en lagningsworkshopSecond sunrise, denna gång handlade det om osynliga lagningar.
Jag hade med mej två av mannens maskinstickade tröjor och ett par handstickade sockor. Dumt nog dokumenterade jag inte hålen innan jag lagade.
En av mannens fina merinoullströjor hade fått tre irriterande hål på framsidan, lagningarna blev i stort sett osynliga.Till och med när man tittar nära.
Den andra tröjan hade ett ganska stort hål under ärmen, men efter att jag sytt ihop sömmen visade sig att det inte var så farligt som det såg ut och några maskstygn fixade ihop resten.
Ett par av mina sockor, Filippa, är stickade i ett icke syntetförstärkt garn, och även om de höll en hel vintersäsong gick det till slut hål på ena hälen. Denna lagning blev inte så snygg eftersom jag slarvade en del, men syns inte så mycket då jag hade garn kvar. Sockorna går i alla fall ett varv till.