Jag bestämde mej för att sticka ikapp på fingervante nummer två, kanske för att skjuta på fingerstickandet lite till.
Tycker att det känns bra att sticka fingrarna parallellt, då är möjligheten att de blir lika större. Med all den pepp jag får på instagram känns det inte så jobbigt att sticka fingrar (än så länge i alla fall), men det är ju några kvar.
Medan flowet var positivt gjorde jag tummarna…så att de inte blir kvar till sist.
Redan när jag stickade min första Ola till Ola tänkte jag att en sådan behöver jag sticka till kära maken.
Jag plockade fram lite restgarner i blåa och blågröna toner, men det tog lite tid att komma till skott, men när jag bara började blev den snabbt klar.
Jag har gjort en extra omgång förkortade varv efter sista ökningsomgången vilket gör att halskragen ser ännu underligare ut när den inte är på, speciellt innan tvätt.
Den extra omgången förkortade varv gör att halskragen blir ännu lite längre fram och kan funka även till en mer urringad rock.
Igår var vi på utflykt och lekte ombytta roller.
Jag fotograferade och mannen fick vara modell.
Jag tycker att det syns att han verkligen trivs i sin nya halsvärmare.
Jag trodde att jag skulle vara lite sen på säsongen, men snarare tvärt om. Halskragen Ola värmer precis där det behövs just nu när vinden fortfarande är lite isig. Beskrivningen till Ola finns på Ravelry.
Jättesvårt tydligen.
Jag vet inte hur många gånger jag stickat om skaftet på denna socka, men det ville sej inte riktigt.
Skam den som ger sej, efter säkert 5 olika sätt (eller var det 7?) att göra mönstret är i alla fall jag nöjd.
Jag ville att mönstret skulle matcha det vackra ok-mönstret på Rosetta, men jag minns att jag hade svårt att få till det också.
Nu är det bara att sticka skaft nummer två, det borde ju bli mycket enklare. Skönt att redan ha en färdig sockfot att börja på.
För ett bra tag sedan fick jag en liten bordsvävstol av en granne som skulle flytta, det var hennes mamma som vävt på den. Jag tror att denna typ av vävstol kallas Bohusvävstol.
Äntligen har jag tagit mej tid att prova att väva på den. Det är ganska många steg innan man kan börja väva. Först varpar man och drar på varpen i vävstolen. Jag testade att varpa direkt i vävstolen och det funkade bra.
Sedan skall man solva och skeda.
Men sedan är det bara att väva på, ända till varpen tar slut.
Jag avslutade med sk hemstitch och gjorde sedan även det i början av halsduken innan jag tog halsduken ur vävstolen. Detta påminner mej på något sätt om hur jag fick fålla en vitbroderad duk i linne när jag gick i skolan, men det var länge sedan så jag kan minnas helt fel (och jag tror inte duken blev färdig heller).
Jag är i alla fal så nöjd med min (första) halsduk vävd på den lilla vävstolen.
Jag har använt shetlandsull från kon (av olika märken) i både varp och inslag, det gick bara åt 220 gram garn så den är lätt och fin. Det blev kanske lite två idéer i en, en svartvit pepitarutig halsduk och en halsduk i mer pastelliga toner, men jag är ändå nöjd med resultatet. Som nybörjare tycker jag att det är svårt att tänka mej hur det färdiga resultatet skall bli.
Halsduken var ganska sträv både nyvävd och efter ulltvätt 30 grader, nästan stickig. Inte alls som när man stickar i garnet.
Men efter uppborstning (i vått tillstånd) med en hård borste känns den mycket trevlig.
Längre än såhär kunde jag inte hålla mej, nu har jag lagt upp till ett par fingervantar ur Carina Olsson bok i garnet med det fantastiska namnet mirrydancers.
Tyckte att muddarna kändes väldigt breda efter upplägget, men det löste sej.
Resåren drar ihop sej när man kommit en bit.
Jag stickar i garnet jag köpte på boksläppet, i färgerna som är inspirerade av stranden i Visby.
Jag har stickat efter mönstret till fingervanten Bellis, men antalet färger och deras inbördes kontrast skiljer från dem i mönstret så det blev lite provstickande innan jag fick till det på ett sätt som jag var nöjd med. Bellis var min pappas favoritblomma (eller snarare den enda han kunde förutom ros och maskros).
