Mitt sista stickprojekt som var med på semestern (förutom handväsksockorna som jag inte stickade många varv på) var ett påbörjat par tvåändsstickade vantar.
Tvåändsstickning är alltid bra reseprojekt, de räcker länge. Jag kom i alla fall en bit ovanför tumkilen på båda vantarna som jag stickar parallellt (som jag brukar försöka göra).
Kände mej så nöjd med att jag fått klart en hel del gamla projekt att jag plockade fram ett till, de fina Kottvantarna från Värmland som jag påbörjade på Stickresan 2 med Karin Kahnlund.
När jag stickat en bit även på tumkil nummer 2 insåg jag att jag hade stickat mönstret på tumkilen (som jag lägger till själv) efter diagrammet i boken. Diagrammet i boken (som beskriver fingrarnas mönster) ger inte det resultat man ser på bilden. När jag stickade vante nummer 1 insåg jag kanske att diagrammet inte gjorde det, jag minns faktiskt inte. Kunde jag inte ha antecknat något? Eller var det så att jag inte såg att diagrammet var annorlunda än de färdiga vantarna och bara stickade rätt på känsla?
Jag tror att detta projekt får vila ett tag till. Jag sticka i Raumas lammullgarn på stickor 2 mm så det är lite pilligt.
Nu är tummarna på de norskinspirerade tvåändsstickade vantarna på plats. Det var lite knöligare än jag trodde att få ihop mönsterpassningen med själva vanten.
Vantarna skall, enligt norsk tradition, användas med avigsidan ut.
Varvbytet ger en spännade effekt, färgen blir olika på de båda vantarna då jag började med olika färger (så att tummarna skulle bli lika).
Har blockat vantarna men är ännu inte klar, nu skall det sys napp (se min provlapp här), allt enligt norsk tradition. Vill du veta mer om norsk tvåändsstickning hittar du det i boken Tveband: jakten på en strikketradisjon.
Kom på att jag har ett helt gäng ofärdiga vantar, och det är ju små lätta projekt.
Stack ner handen bland de projekt som inte blev färdiga under förra årets vantsommar och fångade upp dessa tvåändsstickade vantar med norsk inspiration (de var tom med på vantsommar 2022). Funderar på om jag kanske tjuvstartat min vantsommar 2024 ;-), men det är verkligen inte somrigt ute.
Det tog lite tid att komma på vilket håll jag skulle sno garnet (på dessa vantar snor man som vanligt vartannat varv och tvärt om vartannat), men sedan var det ju inte så mycket stickning innan de var klara.
För säkerhets skull vände jag på vantarna för att kontrollera att jag stickat rätt hela vägen innan jag sydde ihop toppen. Det är denna sida som sedan skall bli rätsida.
Nu är vantarna ihopsydda i toppen och klara för tummar. Tjo!
För ett par veckor sedan teststickade jag Klarymittens av Klara Nilsson.
När jag började i föreslaget garn med föreslagna stickor blev mudden alldeles för vid för min hand (jag har små händer), så jag fick byta både garn och stickor (till mudden).
Innan första flätningen ser vanten giganormus ut,
men sedan drar arbetet ihop sig rejält.
Det var lite klurigt att både fläta och sticka med 3 färger (och binda flotteringarna) samtidigt, min lösning på flätvarvet blev att först fläta alla maskor, sedan sticka varvet.
När jag kommit såhär långt tog det vita garnet slut, vilken tur att jag har en kompis som kunde donera ett par gram. Skönt att slippa köpa garn då vantarna annars stickade av garn från skåpet.
Avigsidan ser speciell ut,
och vanten är ganska trång innan blockning.
Efter blockning passar de utmärkt.
Jag hade hoppats på en solig vinterdag för att fotografera mina vantar.
Det blev inte så, men vi hann fotografera innan snön regnat bort helt (det finns fortfarande något isigt snöliknande kvar i Stickholm).
Hittade i alla fall en lysande stjärna.
Vantarna är så varma och sköna och jag är stolt över att de blev färdigstickade direkt, med tummar och allt.
